När jag började blogga var min tanke att bara få skriva av mig lite och sätta ord på mina tankar och funderingar. Jag hade egentligen inte några förväntningar på att någon skulle vilja läsa mina ord och det har jag fortfarande inte. Men kanske finns det någon som kan känna igen sig i mina tankar och kanske även blir lite uppmuntrad ibland. Jag känner mig i alla fall många gånger stärkt och uppmuntrad av att läsa om andra som är eller har varit i samma situation som vi.
Jag har under de senaste dagarna funderat på om jag ska vara helt anonym när jag bloggar eller om jag ska berätta för familjen och de närmsta vännerna som vet om vår situation att jag har en blogga. Idag är det bara min man som vet om bloggen och jag är absolut inte reda för att berätta för alla om allt det jag skriver i bloggen utan det är i så fall bara de närmaste. Är man helt anonym när man bloggar kan man ju skriva fritt från hjärtat och inte fundera på om man sårar någon eller trampar på tårna. Men å andra sidan kan bloggen hjälpa familjen och nära vänner att förstå lite av det vi går igenom och känner. Jag känner så ofta att orden inte räcker till och att jag inte kan beskriva för andra hur det känns när någon frågar hur det är. Hur har ni andra gjort?
6 kommentarer:
Jag håller min blogg anonym, det är bara min sambo & bästa vän som vet om att jag är jag. Jag har visserligen inte haft min blogg så länge, men jag kände att jag först ville ha den för att skriva ner mina tankar och minnesanteckningar, och jag hoppades såklart att andra i samma situation skulle hitta den, vilket några har gjort och det känns så skönt att de finns några som "hör" en och förstår. Skulle dock vilja skriva lite mer om mitt liv i allmänt & ha bilder, men är rädd att någon "hittar" mig. Jag vet inte varför egentligen.. Kram
Det finns några personer (min sambo, vänner) som känner till min blogg och läser också. De är personer som jag skulle även berätta de saker som jag skriver om.
Annars har jag funderat också mycket om att visa bilder, namn ...osv. om oss, men jag märkte att bloggen kan hittas även från google om någon söker på något helt annat än barnlöshet och eftersom jag skriver om mina djupa känslor vill jag inte att vem som helst skulle känna igen oss. Inte för att det är hemligt som vi går igenom just nu, utan hur jag skriver om det är för personligt kanske.
Kram
Jag är helt hemlig, har inte ens berättat för maken att jag bloggar om det här. Dels har vi inte berättat för särskilt många att vi försöker. Dels vill jag kunna skriva helt fritt, vilket är anledningen att jag inte berättat om bloggen varken för maken eller de som vet att vi försöker. Det är skönt att ha lite av en "frizon".
Jag skulle precis som Avlängtantilldig säger gärna vara lite mer öppen bara för att det skulle vara roligt att dela med sig lite mer till de som läser bloggen, men är nervös för att någon ska snubbla över bloggen och känna igen mig.
Råkade just skriva en kommentar på en blogg med mitt riktiga för och efternamn. Det var inte alls meningen mitt namn var tydligen redan i fyllt. Det brukar ju alltid stå Fru barnlös när jag är inloggad! Nu får jag ångest! Självklart kom kommentaren upp direkt utan godkännade. Jag skrev en kommentar till och bad att min första kommentar skulle tas bort. Hoppas att den tas bort fort. ÅNGEST ÅNGEST
Jag var anonym i början, men allt eftersom har jag gett ut adressen till nära vänner, mamma och syster.
Jag har tyckt att det har varit kanon under behandlig mm. DÅ kan t.ex. mamma bara gå in och kika hur jag mår, hur det går mm.
Vet era föräldrar mm om er situation?
Kram Sara
Våra föräldrar, syskon och nära vänner vet om vår situation.
Skicka en kommentar