fredag 5 februari 2010
En annan väg
Om livet taget en annan väg skulle vi idag varit på första ultraljudet och fått se hjärtat slå. Så idag känns det lite tungt. Känns som livet kommer bestå av vissa dagar som påminner oss lite extra om det liv som skulle ha kunnat bli vårt. Nu i början tänker man självklart på dagarna. En vecka efter, två veckor efter, tre veckor efter... en månad efter, två månader efter... Det är dagarna som vi hade planerat någonting på typ första ultraljudet, första mötet med barnmorskan... Sen är det speciella dagar som våra födelsedagar och födelsedagsfesten vi planerat då alla skulle precis fått veta, morsdag, ett bröllop som jag funderade på vilken klänning jag skulle välja, semestern då jag skulle varit gravid...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag tänker med på sommaren som jag skulle varit gravid, på lyckan.. Som att sommaren skulle blivit slutet på barnlösheten och att det livet man önskar skulle ta fart. Men det är bara att ta nya tag, det är inte lätt men det enda man kan styra över själv är att fortsätta hoppas och ge sig tusan på att inte ge upp. Kram
Känner igenom mig så väl i det du säger. Tänker fortfarande på vårt pyre som nu skulle ha varit drygt två år. Ibland kan jag tänka att jag är glad att jag i alla fall fått uppleva att vara gravid, det är det ju faktiskt många som aldrig varit (eller vetat om att de varit i alla fall). Den speciella glädjen de där veckorna är nog något jag aldrig kommer uppleva igen, inte precis den känslan i alla fall.
Om vi kommer så långt som till adoption så tror jag glädjen där kommer att vara lika stor om än annorlunda. Antagligen kommer den vara mycket större eftersom vi då faktiskt får ett barn - och det är det jag ser fram emot.
Jag blir ändå så glad när jag läser din blogg för du verkar så stark och bestämd över att se framåt (även om vissa dagar kommer att vara tokjobbiga såklart), kämpa på! Du gör det bra!
Visst är det så. Och det är tungt att komma ihåg de här dagarna, som inte blev vad man hoppats. Jag känner igen mig så väl, även om jag inte varit gravid ännu. Tänker på hur jag ska berätta det för alla i omgivningen, när, hur, på vilket sätt. Går i bokhandeln och fingrar på böckerna jag ska köpa och lusläsa sen, köper saker på rea som är så oemotståndligt söta så det inte går att låta bli. "Nån gång, så..." tänker jag. Det ligger en hel del saker gömt under ett sofflock hemma som bara väntar på att få plockaas fram. Då, när det väl händer. Då ska vi ta fram dem.
Men det är som de kloka tjejerna ovan säger, vi får inte ge upp. Nån gång är det vår tur, på något sätt. Det kommer att gå, nån gång.
Det gör ont i hela mig när du skriver så, för jag känner så väl igen mig. Veckan efter missfallet var ofantligt jobbig, sen kom dagen då vi skulle fått se hjärtat slå. Då trodde jag att jag skulle gå sönder.. Idag skulle jag ha gått in i vecka 19, och förmodligen haft en väl synlig mage.
Vågar inte tänka på hur 8 juli kommer kännas...
MEN, det blir lättare!(En klen tröst, jag vet.)
Men alla vi som gått igenom lyckan att få ett plus, för att sen få en käftsmäll, kommer alltid gå omkring med ett hål i hjärtat!
Det positiva är ju ändå att vi vet att vi kan bli gravida! Snart är det vår tur, att få ett plus OCH en bebis!
Kramar i massor
Tårarna trillar nog lätt idag. Även när jag läser ditt inlägg. Jag känner precis det samma.
Framförallt tycker jag det är jobbigt när vi nu har fått en del graviditetsbesked från andra som ska ha runt den tiden vi skulle haft, om pyret hade velat hänga kvar....
Jag tänker på dig. Kram
Skicka en kommentar