Jag längtar så det gör ont efter att få se mitt barns hjärta slå vid ett tidigt ultraljud. Men jag är så tacksam över att jag ändå slapp se det denna gången när det ändå slutade med missfall. Även om många säger att riskerna är små för missfall när man väl sett att hjärtat slå händer det ju ändå. Jag är så glad över att slippa vara den personen måste uppleva det.
När det känns jobbigt att behövt gå igenom ett missfall tänker jag på alla som behövt gå igenom flera missfall. Eller när missfallet sker längre fram i graviditeten. Sorgen måste vara så mycket större då. Om det ändå måste ske så tror jag sorgen blir lättare att hantera ju tidigare det händer. Men det betyder inte att sorgen är liten och att man glömmer. Tänkte här om dagen på tidig spädbarnsdöd. Fy, vad hemskt att behöva genomgå det. Då känns ett tidigt missfall ändå ganska milt i jämförelse. Ska livet fram över bara bestå av oro och rädsla? Oro över att inte bli gravid, oro över att vara gravid (positivt tänkande), oro över plötslig spädbarnsdöd, oro över... så kan man ju inte leva. Ska försöka sluta vara rädd och bara leva.
7 kommentarer:
Jätte fin blogg du har:)
Tack för din hälsning i min blogg!
Lycka till du med!
Kram! ivfmare.blogg.se
Du har så rätt. Jag är ju en sån som lätt oroar mig, men det finns ju inget bra med oro. Det blir ju som det blir ändå.
JAg tänker ibland också så. Det är svårt att inte oroa sig över allt. Även om man oroa sig hjälper det ju ändå inte, för tråkiga saker händer ändå tyvärr.
Bra sista mening, man måste försöka tänka så även om det är lätt att komma på andra tankar ibland.
Vilket fint inlägg från dig. En blogg jag läser handlar om en tjej som miste sitt barn i 8de månaden. Det är jag glad för att jag inte har fått uppleva. Att behöva föda ut sitt vackra barn, fullt utvecklat kroppsligt utan att ett hjärta slår.
Riktigt fint skriviet.
När jag blev gravid första gången så var allt som det skulle, jag mådde illa och var lite trött när det var dags för vul så funderade vi mest på om det var en eller två bebisar i magen, men då visade det sig att pyret hade dött redan i vecka 6 ungefär. Det här var i vecka 10.
Sen 2:a och 3:e mf gick bättre för då hade jag blödningar så jag förstod att nåt var fel. Men att gå igenom missfall är inget jag vill att nån ska behöva gå igenom.
Det kan lätt bli lite mycket oro. Svårt liv ibland.
Skicka en kommentar