För några månader sedan hade jag i stort sett gett upp tron på att vi hade förmågan att bli gravida av egen maskin. Men så hände det omöjliga. Nu hoppas jag varje månad och inte bara när vi får hjälp på traven som innan. Frågan är om det hjälper att hoppas eller om det var bättre att mer eller mindre ha gett upp. Då blir ju förväntningarna inte så höga. Man hör ju hela tiden att man ska tänka på annat, slappna av och inte ska stressa upp sig. Men det är ju inte så lätt. Är allt det här psykologiska snacket sant? Eller är det något som folk säger bara för att de inte vet vad de ska säga annars?
På tal om saker som folk säger. Gyndoktorn jag träffade på akuten i samband med missfallet sa att ofta är det som att kroppen förstått att det var så här man gjorde för att bli gravid. Och att det därför är lättare att bli gravid efter ett missfall. Läkaren på RMC sa något liknande. Men är detta verkligen sant eller är även detta någonting som man säger för att lindra tårarna och sorgen? Nämnde det för mannen här om dagen och han sa lite försiktigt att jag nog inte ska ha för stora förväntningar. Och om det rent statistisk skulle vara så gäller det även oss som kämpar så för att bli gravida?
5 kommentarer:
Jag har också fått höra "kroppen kanske har kommit på hur den ska göra nu".Jag funderar också om det bara är ord för att trösta och jag vågar inte hoppas på för mycket..
Alla,verkligen alla säger att man inte ska tänka på det,att kroppen kan låsa sig och att man ska slappna av och Nej,det är verkligen inte lätt.
men jag brukar ibland säga "Äggstockarna sitter väl ändå inte i psyket"
Det är svårt,hade vi haft svaren hade vi nog varit gravida nu..
men eftersom så många säger samma sak så kanske det är så,både med kroppen och psyket..
Frågan är om vi nån gång kommer bli klok på om det är sant eller inte??
Önskar och hoppas att det finns en liten chans att kroppen har kommit på det nu..Håller tummarna för dig!Kram
Ja, vad ska man tro med allt som sägs. Vi blev gravida spontant, trots läkarens ord att vi aldrig kunde bli det....och helt plötsligt sätter det skruv i huvudet. Efter missfallet så tänkerj ag lätt att oj, vi kanske ska försöka denna månad ändå....kanske det fungerar igen.
Men inser sen, att det var nog ren tur. Jag är väldigt rädd att hamna i denna karusell med ägglossningsberäkningar etc. Så jag väntar snällt på våra IVF försök som ligger och väntar på oss.
Det är jag det, jag är nu efter 11 år svårigheter att få barn rätt less att försöka, försöka och försöka. Det positiva är ändå att jag nu låter det andra säger som 'bara ni slappnar av så fungerar det' rinner av mig. För jag tror itne ett dugg på att det är sant, för om det var sant så skulle vi blivit gravida flera gånger om:).
kram Lila
Det låter ju himla bra, det läkarna säger. Och kanske borde man våga tro på det? Jag tror jag hade gjort det i alla fall, för att orka fortsätta hoppas. Det låter nästan för bra för att vara sant, att kroppen ÄNTLIGEN fattar hur den ska göra för att bli gravid.
Får man längta efter ett missfall? Det låter sjukt, men hellre ett missfall än ingenting alls. Bara minus efter minus blir man inte så hoppfull av.
Så jag tycker du ska tro på läkarna. Med lagom förhoppningar. Jag vet, lagom är inte så jävla lätt...men man kan alltid försöka.
STOR KRAM på dig!
Jag får också höra att man ska tänka på annat. Men hur fan lätt är det när det ända man vill är att bli gravid. Jag tror folk säger så för att de inte vet vad de ska säga. Det låter bra i deras öron.
Kram på dig
jag vet inte riktigt.. För vår del verkar det faktiskt som om kroppen kände igen sig. Efter vårt missfall (efter vårt 3e IVF) så sa vår läkare att det inte längre var ngn idé för oss att försöka via IVF, utan vi fick en remiss för äggdonation. En enorm sorg och smärta givetvis, men efter några månader så visade det sig att vi var gravida, spontant. Och nu väntar vi vårt andra barn, även det spontant. Så antingen så behövde min kropp lära sig hur den skulle hantera ett befruktat ägg eller så visade alla prover fel och jag hade i alla fall ett par ägg som hade tillräckligt god kvalitetet. FÖr jag kan inte säga att vi var speciellt avslappnade efter beskedet att vi skulle bli tvungna att vänta på äggdonation...
jenny
Skicka en kommentar