För bara några månader sedan skulle jag blåneka om någon frågade om vi funderade på barn. Visserligen har vi berättat för ganska många men då har det varit vi som tagit upp det. Det har då främst varit familjen och nära vänner som vi berättat för. Jag har berättat för en person på jobbat. Hon är nu mammaledig så för tillfället är det ingen på jobbet som vet någonting.
Men nu har vi levt med den här kampen så länge att jag funderar på att bli mer öppen med den. Det är en så stor del av vårt liv att det känns konstigt att det ska vara så hemligt.
5 kommentarer:
Vi har varit öppna mot vår omgivning om vår situation sedan i somras, det har gjort livet lite enklare. Bortsett från vissa personers "goda råd" (läs idiot råd) har förståelsen och tillgängligheten från omgivningen ökat.
Det är inget jag ropar ut för alla, men kommer saken på tal är jag ärlig när någon frågar.
Vi levde med vår hemlighet i 3 år, men i samband med att vi ställdes i kön till IVF för drygt 2 år sedan började vi tala om att vi kanske inte kan få barn. Och nu när vi genomgår behandlingarna så är vi öppna med det om frågan kommer upp. Än så länge bara positivt (men jag är i en sits där mina möjligheter att "göra karriär" på jobbet inte påverkas och så är det ju inte för alla) så jag har full respekt för er som väljer att ligga lågt, jag har sett vad det kan få för konsekvenser, både positiva och negativa, beroende på vem arbetsgivaren och chefen är.
Men privat så känns det bra att vara ärlig - och det ger människor en chans att faktiskt visa medkänsla.
Det som har förvånat mig är hur många som inte vet vad IVF betyder. Eller vad det innebär, själv har man ju hunnit bli lätt insnöad :)
Vi höll tyst välogt länge och det höll på att äta upp mig. Så vi bestämte att vi berättade för några av våra närmaste vänner först. Det gjorde det hela mycket lättare, speciellt när de fick barn. Nu har vi även berättat det för Ms föräldrar. Jag har inte så nära kontakt med min egna familj, det är därför vi inte har berättat för dem. Men mina kollegor har jag inte berättat det för eftersom de är VÄLIGT skvallriga av sig och jag vill inte att det skall vara det ämne folk pratar om hela tiden. Jag vill inte att folk skall sitta och vänta på att något skall ske.
Vi har öppnat oss för fler och fler i den närmaste kretsen under vår resas gång eftersom många situationer har blivit ohållbara. Nu efter senaste missödet går funderingar om vi skall bli helt öppna eller inte. Svårt men man får följa sitt hjärta vad som känns bäst.
Kram, kram
Vad starka ni är!
Jag hoppas jag också kan kliva ur garderoben snart och berätta att vi faktiskt försöker utan resultat. Blir stärkt av ert mod. Snart är det min tur!
Skicka en kommentar