Fjärilar i magen

Idag ska vi på första kurstillfället med föräldrarutbildningen för adoption. Det ska bli kul att komma igång. Jag ser fram emot att få träffa andra som också ska/funderar på att adoptera. Men jag måste säga att det finns lite fjärilar i magen. Jag undrar så hur de andra ska reagera och tycka om att vi är mitt uppe i IVF. Vi har bestämt att vara ärliga på den punkten inför de andra. Kanske inte så att det är det första vi berättar men kommer det upp så kommer vi berätta som det är. Jag oroar mig säkert i onödan. Alla som är i barnlöshetssvängen vet hur det känns när tiden bara går och kommer det en chans att "spara tid" så tar man den. Eftersom vi är inne på Kenya där det inte är någon väntetid (i Sverige) att prata om så gör ju detta att vi kan få vårt barn tidigare än om vi går kursen i vinter. Vi har för länge sedan bestämt att vi bara kommer göra IVF genom landstinget och inte privat. Vi har två försök. Skulle det första inte lyckas gör vi det andra under hösten och skulle inte det heller lyckas så är det adoption som gäller. Det känns så skönt att ha en plan.

En annan sak som jag funderar på är hur jag kommer reagera om vi nu skulle lyckas med detta IVF-försök. När vi vet kommer cirka hälften av kurstillfällena vara avklarade. Vi har pratat om att gå färdigt kursen vad än resultatet blir. Vi har ju av egen erfarenhet lärt oss att ett plus betyder inte en bebis nio månader senare.