Efter skrikfärden till BVC kändes det nästintill omöjligt att åka 14 mil bara jag och Miraklet. Men med mat i magen slog tröttheten till och hon sov hela vägen. Gnydde till halvvägs när jag stannade vid en stoppskylt men blev tyst så fort bilen började rulla igen. Nästan så att jag började undra om hon levde eftersom hon inte skrek...
Vakna gjorde hon när jag svängde in på uppfarten hemma hos mina föräldrar. Får försöka passa in ett sovpass på vägen hem också ;)
2 kommentarer:
Bra gjort av både dig och Miraklet att klara av en så pass lång resa! :-)
Tack :)
Skicka en kommentar