Är det ok att säga till och uppfostra andras barn? Det här är en fråga som jag och mannen diskuterat långt innan Miraklet kom och har väl inte kommit fram till något givet svar. Är inte föräldrarna i närheten är det ju lättare att säga till när barnet gör något dumt. Är föräldrarna närvarande så tycker man ju att de borde säga ifrån men föräldrar har ju olika sätt att uppfostra och olika åsikter om vad som är ok och inte.
Ett litet exempel: idag på mammakören satt Miraklet och lekte med några leksaker. Gång på gång kom de större barnen som är mer rörliga och tog leksakerna ifrån henne. Sen satt hon där och nådde inte några leksaker. Jag fick flera gånger ge henne leksaker men de större barnen var snart där och tog sakerna. Ingen av de andra mammorna verkade reagera. Skulle jag ha sagt till de andra barnen eller låtit henne lära sig att ta tillbaka sakerna vilket hon till viss del gjorde tillslut. Detta kanske är något som både hon och jag måste lära oss att inte bry oss om...
Vad hade ni gjort och hur tänker ni när det gäller uppfostring av andras barn?
18 kommentarer:
I det fallet - svårt! Kan tänka mig att det inte är självklart att säga till i det läget.
I andra fall tycker jag att det är min skyldighet att markera, säga till när ett barn gör fel. Men jag tänker på lite större barn då. Som när jag tvärbromsade min bil när jag såg att två killar stod och kastade sten på parkerade bilar - jag for ut ur bilen och berättade att man verkligen inte kastar sten. Eller när ett gäng ungar/ungdomar slog en kille - då lade jag mig å det grövsta. Jag ser det som allas vårt ansvar att "uppfostra" våra barn i sådana lägen. Men om föräldrarna är med... svårt. Trampar de över ordentligt skulle jag nog inte tveka men i ditt fall... svårt som sagt.
Kram
Svar till Jeane Quidote:
Så sant. När det blir större grejer är det ju lättare att säga till och kommer lite mer automatiskt utan att man behöver tänka. I detta fallen var det ju ingen stor grej och kanske mer sånt man måste lära sig.
Jag tycker att du kunde ha sagt till de andra barnen, de andra föräldrarna kanske inte reflekterade över det eftersom det inte "drabbade" deras barn. Att ta tillbaka miraklets leksak, säga "Den hade Miraklet" och erbjuda det andra barnet en annan leksak tycker jag vore helt ok. Miraklet ska ju inte bli överkörd för att hon är mindre!
I en sån där situation när barnen sitter och leker och föräldrarna gör något annat kan man inte direkt förvänta sig att nån annan förälder ser precis vad som händer och sker. Dom är väl, precis som man själv, nöjda med att barnen inte skriker och sköter sig själva. Då får man nog kliva in och göra så som Ebbas mamma skriver :)
Frågan blir dock mer och mer intressant ju äldre barnen blir. Men ställer man risken att råka trampa någon på tårna mot diverse oförätter som ens barn blir utsatta för känns valet ganska självklart. Man får försöka umgås med folk som inte tar illa upp :)
När det händer brukar jag ta saken och säga att B hade den, men också ge det andra barnet något annat.
TACK för dina värmande ord!
Lär Miraklet att ta tillbaka sakerna - då blir hon en tuffing som ingen kan "sätta sig på" :-)
Kram NInna
När barnen är så små handlar det knappast om uppfostran tycker jag, men sitter man med kan man gott lägga sig i. Då mest för att se till att alla är nöjda och gläds. Barn i den åldern ser något och agerar på impuls. Vill upptäcka och undersöka! Så länge Miraklet är nöjd, låt det vara. Hon lär sig en del på att agera utan att mamma passar upp på henne!
När barn blir större, typ ett och uppåt, förväntar jag mig att andra vuxna lägger sig i. Det gör jag själv om jag anser det nödvändigt och förväntar mig att den som har problem med det i så fall tar upp det med mig.
Jag hade tagit tillbaka sakerna och sagt med ett leende "Nähä du lilla vän, den här saken lekte Miraklet med. Ta den här itället!"
Och ler man så blir nog inte någon irriterad. ;)
Svar till Ebbas mamma:
Jag tycker också att man kan ta tillbaka sakerna och säga till med ett leende på läpparna om det händer många gånger. Sen får man ju inte bli hur överbeskyddande som helst utan låta barnen ta hand om det själva så länge de inte gör illa varandra...
Svar till Freddy:
Ja detta är ju ett ganska simpelt exempel och spelar ingen större roll. När de blir äldre kan det ju bli större saker.
Jag tycker nog att det är lättare att säga till om jag känner föräldrarna och vet lite hur de tänker. Eller om vi är hemma hos oss så kan jag säga att: här gör vi inte så till ett större barn.
Svar till Yvonde:
Det är nog rätt taktik.
Svar till Ninni:
Det gäller att hitta en balans och inte vara för överbeskyddande men också låta Miraklet veta vad som är rätt och fel. Jag vill inte att hon tar saker från andra när hon blir lite större och fattar vad hon gör.
Svar till Mamma Vilja:
Hade alla barnen varit lika gamla som Miraklet hade jag nog inte reagerat. Men barnen är mellan 5 månader och cirka 18 månader. Sen var det här egentligen inte en så stor grej utan mer ett exempel. Det är skillnad när barnen blir större och verkligen fattar att de gör någonting dumt.
Sen kan jag tänka mig att det är lättare att agera när dumheterna (i framtiden) blir riktade mot Miraklet. Det jag tycker är svårare är när barn gör dumma saker i allmänhet och föräldrarna är väl medvetna om det men inte säger ifrån.
Svar till Carina:
Det är nog rätt taktik.
Jag instämmer med de som kommenterat innan, och jag tycker att det är svårt att veta hur man ska göra. Som lärare (även om jag inte jobbar som det just nu) har ju jag en hel klass som jag måste hjälpa till att uppfostra och detta kanske sitter i mig på ett annat sätt än hos andra - vad vet jag?! Men jag skulle iaf ha sagt till de andra barnen och samtidigt fråga om de tycker att det är OK att ta leksakerna från henne och om de inte tycker att det blir orättvist för Miraklet. Och sedan även sagt samma sak till föräldrarna om det skulle vara någon som ifrågasatte varför jag tillrättavisat dennes unge.
Jag tycker absolut att det är ok att säga till/rätta andras barn. Men det beror oxå på situationen!
Ett exempel, om man är bortbjuden och ett barn tex hoppar i soffan eller inte kan bete sig (upplevt med mitt ex första barn), då måste personerna i det hushållet kunna säga att så gör vi inte här, här plockar vi undan efter oss etc.
Jag tycker det är ok att säga till andras barn. Jag vill ju att andra vuxna också vågar säga åt mina barn när de beter sig dumt.
Jag håller med övriga - det är helt rätt att säga till andras barn när det gäller generella dumheter.
Men snälla nån då.... det är små barn det handlar om. Inte förrän de är över två år kan de sätta sig in i nån annans situation. Därmed inte sagt att man inte ska säga till dem. Om inte du tål att nån tar nåt i från ditt barn ska du nog bli hemma. Vänta bara till din dotter är lite äldre och kanske gör samma sak och du till äventyrs inte ser detta. Ska då det andra barnets mamma plita om detta på nätet och tala om att "uppfostra andras barn"... give me a break
Svar till anonym:
Var ett dåligt exempel. Som jag skrivit tidigare var detta ingen stor grej utan mer för att få er att börja tänka och reagera. Vilket du gjorde ;)
När jag skriver om att uppfostra andras barn hade jag äldre barn i tanken som förstår att de gör fel. Men jag tror också att det är viktigt att säga till barn även när de är små för hur ska de annars veta att de gjort fel?
Svar till elin:
Måste vara svårt att uppfostra en hel klass ;)
Svar till Fiffi:
Just ett sånt exempel hade jag i tanken men skrev inte ner det.
Svar till hannafialotta:
Ja, man vill ja att andra ska säga till när det är tvärtom.
Svar till Jenny:
Jag är inne på samma taktik.
Jag hade tagit tillbaks saken och sagt NEJ till det andra barnet kort och gott, en massa förklaringar förstår inte små barn ändå.... Men ett NEJ förstår även små, och då vet de att man inte tar andras saker. Visst - det ÄR småbarn men man måste ju visa från början vad som är rätt och fel ändå, och jag hoppas att andra föräldrar säger till min son som snart är 2 år om han gör nåt mot något annat barn om jag inte ser. Elelr om jag ser också för den delen, ibland "biter det mer" om någon annan än gamla mamma markerar ;-)
Erbjud en annan leksak är en bra grej som så så många nadra redan sagt. // ida, 1vuxen2barn.wordpress.com
Jag säger absolut ifrån, både om ngn tar saker Astrid leker med, eller om hon tar saker från någon annan. "-Nu lekte hon/han med den, du får ta något annat" brukar funka bra, och ingen blir "trampad på tårna" :)
Sv: Jag slapp det tjatet om det inte kommit ngn bebis än litegrann genom att många omkring oss läser bloggen tror jag, och så var jag ganska tydlig redan innan med att det är jobbigt då folk tjatar :)
Det känns som att nätterna redan nu går bättre, så det verkar vara övergående..Peppar, peppar ;)
Skicka en kommentar