Jag visste väl att det här med att uppfostra andras barn skulle engagera många ;) Jag är ledsen att jag tog ett så dåligt exempel för det var verkligen ingen stor grej! Ni får ju inte tro att jag är värsta hökmorsan som attackerar alla och allt som kommer i närheten av Miraklet ;)
Händelsen fick mig i alla fall att börja fundera på hur jag vill uppfostra mitt barn och vilket i sin tur ledde till att jag började fundera över det här med om det är ok att uppfostra andras barn. Det det gäller yngre barn gäller det ju mest att ha koll att de inte skadar varandra. Miraklet kan verkligen rivas och klösas rejält när hon sätter den sidan till! När jag funderade på att uppfostra andras barn tänkte jag främst på lite större barn som vet att de gjort fel (eller borde veta det).
8 kommentarer:
Det beror kanske på vad man menar med uppfostra. Det är väl rätt självklart att man säger till andra (barn som vuxna) om man tycker att de gjort fel. Särskilt kanske om det dessutom sker runt sitt eget barn. Hur skulle du annars lära ditt eget barn att inte ta andras saker om du inte säger till de som tar hennes saker. Varför får inte jag ta deras saker om de får ta mina? :-)
Hårbandet är ifrån H&M och kostade 29,50:-, finns även i rosa! :)
Underbart att läsa din blogg.. Keeep it up! Vi ska snart börja med pergotime och jag hoppas att det kommer att fungera :D
Jag tänker så här: om mina barn gör något fel och jag inte ser eller reagerar så vill jag att andra vuxna säger till dem. De måste ju lära sig att deras handlande får konsekvenser, bra som dåliga. Och jag säger till även om jag kanske blir lite mer diplomatisk om föräldrarna är i närheten :)
Inte för att märka ord.... men jag tycker nog att "uppfostra andras barn" är att tänka stora tankar om sig själv....... att kunna vara rakryggad och säga till andras barn drar jag mig inte för. Men att tro att man "uppfostrar dem"... nej. Uppfostra är ju så mycket mer, konsekvenser, att vara en förebild, kunna visa repekt för ett barn, säga förlåt etc. Att sätta gränser vid ett visst tillfälle ingår visserligen i uppfostran, men att mena att man uppfostrar dem, där tar du nog i.
Svar till anonym: Jag tycker att Tea har rätt i att man måste kunna "uppfostra" andra barn. Att tillrättavisa och säga ifrån när barnens föräldrar inte bryr sig om barnet gör rätt eller fel oavsett om det är ett barn på 6 månader eller 4 år så anser jag att föräldrar bör engagera sig i andras barn.
Skulle mina barn göra något dumt och jag mot förmodan inte ser det så skulle jag vilja att någon sa till dem. Det är en del i uppfostran att barnen lär sig rätt och fel. Säger vi vuxna inte till så kommer barnen inte vet var det har sina gränser.
Jag tycker inte Tea tänker stora tankar om sig själv som hon skriver... Känns snarare som att du tänker väldigt lite om dig själv och om att du vågar säga till och tillrättavisa andras barn. Hur ska man kunna vara en förebild om man inte engagerar sig och säger ifrån om ett barn gör fel. Likaså berömma om ett barn gör något bra...
Svar till anonym
Du missuppfattat nog hela mitt inlägg!
Jag menar att man visst kan säga till andras barn. Men att mena att man därmed uppfostrar andras barn är väl ändå att dra det hela väl långt. Men tål man inte att små barn under 2 år tar saker från varandra utan flyger fram och tillrättalägger, då tror jag att man gör sitt barn en långsiktig otjänst. Min strategi för min son, 9 månader, är då att ge honom nåt annat istället. Att börja leka polis bland småbarnen gagnar ingen lånsiktigt. Självklart tillåter jag inte att de av misstag skadar honom, men jag tror att ju fortare man lär sig i livet att det finns fler viljor än min, desto lättare blir det.
Svar till anonym:
Vad lägger du i orden uppfostra?
Skicka en kommentar