När det inte blev någonting av inseminationen ringde jag och berättade detta för en sjuksköterska på RMC. Jag frågade vad som är tänkt nu och hur vi ska gå vidare. Det står här att ni ska göra en insemination till svarar hon då. En till?! säger jag med panik i rösten och förklarar vad doktorn vi senast träffat sagt. Då började sjuksköterskan läsa i min journal men kan inte hitta någon anteckning om detta. Hon säger att hon ska prata med en doktor och sedan ringa och upp igen. Detta var vid ca 10 tiden. Vid 16 ringer hon och säger att vi ska göra en insemination till innan det är dax för IVF. Inseminationen kan tidigast göras efter att de har haft stängt under veckorna runt jul. Och det är ju det tidigast ni skulle kunnat påbörja en behandling eftersom du måste ha en normal mens mellan behandlingarna säger hon. Nej, nu tänker du fel, jag har ju mens nu så nästa gång skulle kunna vara i december, svarar jag. Men hon står på sig och säger att jag ser ju dina datum här för tidigare behandlingar. Jag känner mig missförstod och utlämnad och med gråten tjock i halsen avslutar jag samtalet även om jag vet att jag har rätt. Men vad gör det att jag har rätt. Jag kan ju ändå inte börja någonting innan januari.
Senare när vi diskuterar situationen med svärfar och hans fru undrar de varför vi inte stått på oss mer angående alla olika besked. Jag svarar att jag kanske missuppfattat, man är ju ändå i en väldigt utsatt situation. De tycker att vi ska ringa och prata med RMC. Så nu några veckor senare ringde mannen till RMC. Min man är bra på att prata och lyckades fixa så att vi nästa gång ska få göra IVF. Vi skulle inom ett par månader bli kallade för samtal innan IVF. Det kunde gå snabbare att få tid för samtal men det är väl bara att ställa in sig på att få vänta ett tag. Bättre att få ställa sig i kön för samtal nu och inte i februari. Känns bara lite surt att missa en hel månad då vi kunde att stått i kön. Guldstjärna till mannen som ringde och pratade med RMC i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar