Ruta ett... IGEN

Jaha då var man tillbaka på ruta ett igen. Jag orkar inte ens räkna efter vilket försök i ordningen det är som slutar med mens. Inte hade jag väl trott att vi skulle lyckas denna månaden heller. Samtidigt tänkte jag att det kanske är lite av Guds ironi att vi skulle bli gravida just den månaden då mannen börjat sitt nya jobb med utbildning på annan ort och varit borta måndag till fredag i tre veckor... Och om jag tror att vi inte lyckas denna månaden så kanske vi gör just det bara för att jag inte har så stora förväntningar men då helt plötsligt så hade jag ju förväntningar. Hela det här psykologiska snacket om att tänka och fokusera på annat verkar inte var min grej.

Känner mig ledsen och nedstämd men ganska ok. Har inte gråtit hysteriskt i alla fall. På något sätt känns det som nu när man börjat med behandlingar så räknas inte gångerna emellan behandlingarna. Chanserna att lyckas på egen hand känns inte så stora, utan man sätter sitt hopp till behandlingarna.