Ofrivilligt barnlös - vår historia

Sommaren 2007 – Vi bestämmer oss för att vi vill ha barn.

December 2008 – Vi kontaktar sjukvården.

Januari 2009 till Maj 2009 – Vi gör vår utredning. Blodprov, spermaprov, vaginaltultraljud med kontrast och hyperskopi. Alla prover och undersökningar ser bra ut det vill säga de hittar ingen förklaring till vår barnlöshet.

Juni 2009 – Jag äter en första kur med Pergotime och Pregnyl. Behandlingen avbryts på grund av förtidig ägglossning.

Augusti 2009 – Jag äter den andra kuren med Pergotime och Pregnyl men vi lyckas inte bli gravida.

Oktober 2009 – Vi gör en insemination efter behandling av Pergotime och Pregnyl. Vi blir inte heller gravida denna gång.

November 2009 – Vi ställer oss i kö för IVF, provrörsbefrukning.

Januari 2010 – Undret sker, vi blir gravida efter att försökt i över 2 och ett halvt år. Lyckan varar inte länge utan slutar i missfall i vecka 7.

Februari 2010 – Vi ställer oss i adoptionskö hos Adoptionscentrum.

Mars 2010 – Vi är på inskrivningssamtal för IVF. Läkaren rekommenderar att vi gör ytterliggare behandlingar med Pergotime och Pregnyl innan vi gör IVF.

April 2010 – Första adoptionssamtalet hos familjerätten. Fjärde kuren med Pergotime och Pregnyl. Blir inte gravida denna gången heller.

Juli till September 2010 – IVF

Augusti till Oktober 2010 – Går föräldrarutbildning för adoption.

13 September – Positivt graviditetstest!

19 Maj 2011 - Beräknad födelsedag för Bebben.

Ruvardag 4

Inte för att jag har några tankar på att börja oroa mig men om jag skulle göra det, när skulle det då vara dags att oroa sig för att mensen ska komma? Ska jag tänka som en vanlig cykel? I vanliga fall brukar mensen komma 14 dagar efter ägglossning. Ägglossning borde ju vara runt äggplock. Men äggplocket blev senare än vad ägglossningen brukar i en vanlig cykel.

Kroppen fungerar

Kroppen verkar fungera trots allt jag stoppat i den de senaste veckorna. Mens idag med en precis lika lång cykel som förra månaden.

Nedräkningen kan börja

Just när jag börjat hoppas att vi skulle slippa IVF så kom mensen. Det är med skräck blandat förtjusning som nedräkningen för start börjar på riktigt. Nu kör vi!

Spänning i vardagen

Spänningen är olidlig, kommer mensen även denna månaden leva sitt eget liv?!

Typ äntligen

I vanliga fall skulle jag inte säga äntligen när det gäller mens. Men nu när den varit försenad och jag ändå inte var gravid kan jag kosta på mig ett äntligen.

Fortfarande

Jag har fortfarande inte fått min mens (negativt graviditetstest i söndags). Jag blir stressad över att den bestämt sig för att krångla nu när vi närmar oss IVF. Jag försöker att inte tänka på det men det är inte så lätt! Varför kan ingenting gå smidigt?!

Jaha

Jaha, ingen mens och negativt graviditetstest. Jag har haft en cykel på mellan 28 och 33 dagar under det senaste året. Men de senaste månaderna har den snarare varit 28 till 30. Idag är det dag 33 och ingen mens. Jag var bara tvungen att ta ett test på morgonen. Tänkte att morsdag och allt, borde ha lite tur med sig men icke. Så nu sitter jag här och hoppas att mensen ska komma igång istället. Jag hoppas att den inte har bestämt sig för att krångla. Innan midsommar ska jag ringa RMC för att bekräfta att det är ok att köra igång med IVF. Och då vore det ju bra att veta ungefär när mensen ska komma nästa gång. RMC kommer ha semesterstängt så jag vet inte om det kommer finnas någon man kan ringa och rådfråga efter midsommar och några veckor framåt.

Hoppas

Varje gång mensen kommer tänker jag att jag varken kommer våga eller orka hoppas någonsin igen. Men så går månaden och när det börjar närma sig mensen igen kan jag inte låta bli att hoppas. Jag vill så gärna.

Kört

Jaha, då var det verkligen kört för den här gången också. Mensen har kommit. Precis som den brukar två veckor efter ägglossning. Det känns ganska ok. Jag förstod redan i måndags när jag tjuvtestade att det var kört och grät då en stund i mannens famn. Nu är jag mest sur och redo för nya försök. Men nu blir det en månad utan hormoner eftersom det är så kliniken jobbar. Ska ringa till RMC och berätta den tråkiga nyheten och kolla hur länge de har öppet innan semester. Hoppas nu verkligen att vi hinner med ett försök i juni med Pergotime innan de stänger för något IVF försök hinner vi inte med tanke på den hormonfria månaden. Dessutom ska jag kolla när de öppnar igen i höst så jag vet exakt när jag kan ringa för att dra igång IVF.

Tung dag

Idag har det varit en tung dag. Jag känner bara vad är det för mening med att hoppas när man faller så tungt varje gång mensen kommer? Vad var det för mening med att vi blev gravida när det ändå blev missfall? Att bli spontant gravida efter en så lång väntan satte bara massa griller i huvudet på mig. Hoppet kom tillbaka och det gör så ont att bli besviken igen.

Varför?

Förut var mensen en påminnelse varje månad om att kroppen fungerar som den ska. Nu är mensen ett bevis varje månad på att kroppen inte fungerar som den ska. Varför fungerar inte min kropp!

Analys pågår

Dagarna innan mens letar jag symptom och de jag hittar överanalyserar jag. Men det jag alltid kommer fram till är att symptomen på att man är gravid är för lika mensen-är-på-väg-symptomen.

Och så kom mensen

Som ett bevis på att beslutet att betala in de 3000kr till Adoptionscentrum var ett bra beslut så kom mensen. Sa till mannen redan när vi satt där och tryckte in siffrorna på internetbanken att det känns som mensen är på väg. Och mycket riktigt någon timme senare var det ett faktum. Tänk att kroppen för en gång skull visade sig kunna fungera normalt och komma precis enligt tidtabellen från livet innan missfallet.

Ur funktion?

Idag är det en månad sedan vårt missfall. Ena stunden känns det som det var väldigt länge sedan. Andra gånger känns det som det var igår.

Mensen kan komma vilken dag som helst (beräknad till lördag). Det ska bli lite spännande att se om kroppen bestämmer sig för att fungera som vanligt eller gör lite som den själv vill.

När i cykeln?

Sitter här och funderar på när i cykeln man startar IVF. Vi har fått tid för inskrivningssamtal för IVF om cirka tre veckor och frågan är om jag ska hoppas på att få mens innan eller att den ska dröja tills vi har varit på inskrivningssamtalet. Min mens brukar vara ganska regelbunden men så här efter missfallet kan man ju inte säkert veta. Nu ska vi väl inte räkna med att vi får sätta igång på direkten men när mannen pratade med RMC innan jul sa de att man brukade få komma igång väldigt snart efter samtalet.

Hormoner kvar i kroppen?

Funderar på hur länge graviditetshormonerna finns kvar i kroppen efter ett missfall. Har sökt på Google men hittar olika bud och det är antagligen eftersom det kan skilja från person till person. Verkar som graviditetshormonerna kan finnas kvar i kroppen från några dagar till upp emot 6 veckor efter ett missfall. Vad jag funderar på är om man ska ta ett graviditestest nu för att se att det är ett minus för att ha för att kunna utgå ifrån. Skulle ju minst sagt kännas annorlunda att ta ett graviditetstest och hoppas på ett minus. Trodde aldrig att det skulle hända i min värld.

Eller så kan jag bara invänta mensen som enligt gyndoktorn kan komma något senare än vanligt. Men tänk om mensen dröjer och jag får ett positivt grviditetstest. Hur vet man då om det är en ny graviditet eller om det är den gamla som spökar. Nu är väl inte chanserna så stora att vi skulle lyckas en gång till direkt efteråt utan vi får väl vänta ytterliggare två och ett halvt år på nästa plus. Om min mens kommer som den brukar så kommer den nån vecka innan vi ska på inskrivningssamtalet för IVF. Om den då skulle vara sen så kan man ju ta upp det då och fråga hur man gör. Gör antagligen en stor grej av någonting som inte kommer hända. Men sådan funderingar har jag...

Ruta ett... IGEN

Jaha då var man tillbaka på ruta ett igen. Jag orkar inte ens räkna efter vilket försök i ordningen det är som slutar med mens. Inte hade jag väl trott att vi skulle lyckas denna månaden heller. Samtidigt tänkte jag att det kanske är lite av Guds ironi att vi skulle bli gravida just den månaden då mannen börjat sitt nya jobb med utbildning på annan ort och varit borta måndag till fredag i tre veckor... Och om jag tror att vi inte lyckas denna månaden så kanske vi gör just det bara för att jag inte har så stora förväntningar men då helt plötsligt så hade jag ju förväntningar. Hela det här psykologiska snacket om att tänka och fokusera på annat verkar inte var min grej.

Känner mig ledsen och nedstämd men ganska ok. Har inte gråtit hysteriskt i alla fall. På något sätt känns det som nu när man börjat med behandlingar så räknas inte gångerna emellan behandlingarna. Chanserna att lyckas på egen hand känns inte så stora, utan man sätter sitt hopp till behandlingarna.