Nu har det gått ett dygn sedan vi fick veta. Veta att det inte blir någon septemberbebis för oss. Det känns konstigt och kanske har vi inte fattat det än. Men både jag och mannen känner oss otroligt samlade. Vi vet att det hände för både min och det som skulle bli vårt barns bästa. Vi vet också att vi inte är ensama utan får vila i Guds famn även i detta.
Idag har både mannen och jag varit hemma från jobbet. Vi känner att vi behöver några dagar för att bearbeta vårt missfall. Ska vara hemma från jobbet imorgon också. Får se om jag orkar mig iväg på torsdag. Jag borde kanske ha varit hemma redan igår. Jag kände när jag gick till jobbet att allt inte var som det skulle. Men då var jag ju redan på väg till jobbet och visste att dom skulle få problem på jobbet om jag inte dök upp. Ibland är jag nog för pliktrogen och envis för mitt eget bästa. Och resultatet (det vill säga missfall) blir ju det samma om jag är på jobbet eller hemma. Det var i alla fall många på jobbet som tyckte att jag såg sjuk ut och jag mådde inte speciellt bra heller. Så dom tycker nog inte att det är konstigt att jag är hemma även om dom inte vet orsaken till det.
Idag har min kära syster åkt 15 mil enkel väg för att vara hos oss under dagen. Skönt att få prata och bara ha henne här.
10 kommentarer:
Tack för att du orkar dela med dig även mitt i allt det mörka. Jag har hittat din blogg genom villhabarn.com och har långsamt förstått att vi delar tron på gud. Det är trösterikt att läsa det du skriver. Även om jag vet att det ibland knappt går att hålla sig över vattenytan, vet att jag skulle sjunka om inte gud höll i mig där. Så tack att du berättar och delar.
Till anonym:
Kul att du hittat hit! Extra kul med människor som delar tron. Blir bara lite nyfiken på hur du hittat bloggen via villhabarn.com.
Men usch, vad tråkigt... Läste först nu vad som hänt er. Är så hemskt ledsen för er. Bra att ni tog en sjukdag, det kan ni säkert behöva. Mina tankar finns hos er!
Du har fått ett litet pris av mig! Kolla in min blogg!
Kram
hej! Tack för din kommentar.
Denna dag har jag faktiskt mått ganska bra trots omständigheterna, jag känner mig ganska lugn. Jag är förvånad över att jag har tagit det så bra som jag har gjort. Men kanske har jag inte hunnit smälta det och fatta det. Men jag tror ändå det hjälper att familjen ber för oss. Och vi får komma ihåg att vila i Guds famn även om det kan kännas otroligt orättvist. Jag har tänkt på dig också och hur ledsen jag är för er skull. Att bli gravid efter så lång tid och sen få missfall måste vara fruktansvärt, men skönt att du kan se en mening i det. KRAMAR
Usch, så tråkigt. :( Jag blir ledsen för er skull. Hittar inga trösterika ord, trots att jag skulle vilja.
Är så fruktansvärt ledsen för er skull, önskar jag kunde bära lite av er börda. Tack för att jag fick komma idag. Älskar er!
Jag tänker på er och skickar en STOR kram.
Tack för din blogg. Delar er sorg. Vi har ett misslyckat IVF i bagaget. Ett nytt litet hopp återfördes i den 19/1. Nu bara ber och hoppas vi! Linn
Tycker det låter väldigt sunt att stanna hemma tillsammans i några dagar och försöka smälta fanskapet. Tänker på dig.
Och vilken fin syster du har. Sånt är guld värt.
KRAM
Så tråkigt! Och så vanligt. Men ändå så svårt. Jag fick mitt första missfall i november (efter en inte alls lika lång försöksperiod). Svårt också att hitta orden som tröstar. Minns att vi är många som läser, längtar och hoppas tillsammans med dig. Med barn eller inte. Med partner eller inte. Vår längtan har vi tillsammans.
Skicka en kommentar