Nyfiken omtanke

Av ren omtanke är jag nyfiken på hur det har gått för de andra som vi gick föräldrarutbildningen för adoption med. Vi vet att ett annat par fått en dotter några veckor innan vi fick Miraklet. Men de andra vet vi inte hur det har gått för. Det känns inte som vi är i någon position att ta kontakt med de andra för att fråga hur de mår och hur det går, nu när vi är på andra sidan.

I stort sett alla paren kände sig inte klara med IVF-svängen och inte riktigt framme vid adoption när vi skildes åt för ett år sedan. Ironiskt nog så kändes det som vi var det par som mest var inställda på adoption och så blev just vi gravida. Jag tror att vi bearbetat mycket genom bloggen (jag genom att skriva och mannen genom att läsa mina tankar). Att vi dessutom pratat om adoption redan innan vi ens började försöka bli gravid var nog också en bidragande orsaker. Men man är ju olika.