torsdag 13 maj 2010
Att berätta eller inte...
Jag har under hela den här processen tänkt att när det är dags för IVF ska jag berätta för min chef. I dags läget är det ingen på jobbet som vet om vår situation. Oftast tycker jag att det är skönt att gå till jobbet och veta att de inte vet någonting. Andra dagar kan jag tycka att jag lever ett dubbelliv. Egentligen har jag ingenting emot att människor ska veta att vi är barnlösa. Det är så här vårt liv ser ut. Frågan är bara om jag vill att just chefen ska veta om historien. Visserligen skulle jag tro att min chef är väldigt förstående. Har man anställda i min ålder så måste man ju vara medveten om att de kommer bli gravida och få barn... Som sagt så har jag tänkt att berätta när vi börjar med IVF eftersom det innebär att jag kommer behöva vara borta från jobbet med kortvarsel. Nu ser det ju ut som stora delar av behandlingen kommer att ske under min semester. Vilket gör att jag inte är lika säker på att det bästa är att berätta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Sånt där är alltid svårt, man måste känna efter själv hur man känner och hur mycket man kan lita på chefen. Jag kände att det var bättre att min chef visste om det, eftersom jag mådde väldigt dåligt av mina hormonbehandlingar. Men som du säger, om stora delar kommer att ske under din semester kanske det är bättre att vänta lite till. Svårt det där.
Jag har ju velat fram och tillbaka kring om att berätta på jobbet eller inte, och då fick jag rådat att om det känns osäkert så är det nog inte läge att berätta. Visst har det varit lite svårt eftersom jag behövt gå på mycket läkarbesök och jag har både fått frågan om jag är gravid och om jag är svårt sjuk (av kollegorna), men samtidigt har det varit skönt att de på jobbet inte vetat någonting.
Berättade själv när jag började. Är själv syrra och
behövde vara borta en del samt hormonbehandlingen störde min koncentration.
kanske bra att chefen vet om detta om en anpassning av schemat med extra personal behöver göras.
svårt det där... vi har valt att berätta för dom vi litar på... min mamma , hans föräldrar och en gemensam vän med samma problem. Känns skönt att kunna prata ut med någon.
http://www.skavilyckas.blogg.se
Ja vad roligt.. Lite sällskap på vägen! :)
Jag öpnnade mig för jobb under vårt andra försök då det blev ohållbart med alla lögner varför jag var tvungen att åka iväg en halv dag titt som tätt. Men följ ditt hjärta och gör vad som känns rätt när den tiden kommer så blir det till det bästa.
Kramar
Jag valde att berätta för chef när vi hade tid för första läkarbesöket inför vårt ivf. Tyckte att det kändes bra med tanke på den frånvaro som ev kunde bli under behandlingen. Nu efteråt var det ju bra att chefen visste eftersom jag blev hemma två och en halv vecka efter ÄP på grund av den blödning jag fick. Hade hon inte veta om något hade jag ju fått ljuga ihop någon historia så det hade inte känts så bra.
Hoppas du kommer fram till en beslut som känns bra för dig.
Jag berättade för min chef under andra eller tredje försöket. Mest för att ge en förklaring till varför jag var iväg på så många läkarbesök, något som är betald arbetstid på företaget.
Hoppas du kommer på hur du vill göra och att det känns bra för dig.
KRAM
Ett par av mina kollegor berättade jag för ganska direkt eftersom jag behövde byta enhel del pass på jobb. Till saken hör att jag haft stora problem på mitt jobb på sistone bland annat med cheferna. Men när jag blev sjukskriven för överstimulering kände jag att jag inte ville ljuga så då berättade jag.
Jag bestämde mig för att inte berätta för chefen. Men efter vårt tredje försök frågade hon om jag gick igenom behandlingar. Hon har nära vänner som gått igenom IVF och kände därför igen symptomen på mig. Hon sa att hon skulle kunna sätta exakta datum när jag gått igenom IVF:en för hur jag betett mig. Otroligt pinsamt, jag tyckte ju att jag var jättebra på att mörka! Men det var faktiskt skönt att hon var så uppmärksam!
Skicka en kommentar